Onsdagsmix

d1

Vi har börjat anpassa oss och vänja oss vid att inte ha Amanda här, men det har varit rätt tufft faktiskt (samtidigt som det varit enkelt och tiden gått fort – lustigt det där hur dubbelt saker kan upplevas). Stella frågar fortfarande, saknar henne och senast för en stund sedan sa hon “Amanda kommer snart tillbaka”…stackarn. Men vi har pratat mycket om Amanda som börjat jobba och försökt (på en nästan 4-årings förståelse nivå) förmedla att Amanda inte bara försvunnit utan finns kvar men gör andra saker nu. Och vi kommer ha kontakt och träffas snart igen.

Det är inte bara Amanda som betytt mycket för oss utan vi som även betytt mycket för Amanda. Det har jag vetat hela tiden, hon har upprepade gånger låtit oss veta det och jag vet att Stella betyder mycket för henne, men det känns så klart alltid så fint att höra också. Att det är ömsesidigt. Häromdagen skickade hon en bild från sin kub på jobbet. På hedersplats, på den lilla hyllan där hon kan ha personliga grejer har hon dekorerat med bilder på Stella. Så även för Amanda är Stella fortfarande viktig, så viktig att hon t.om. valt att ha bilder på Stella där hon bara har några få familjebilder. Det värmde.

Vad är familj? Ja för oss har det blivit tydligt att familj inte bara är blodsband utan människor som helt enkelt står en nära och för oss är Amanda vår familj här. Det uppstår nåt väldigt speciellt hos en som förälder när man känner fullständig tillit och trygghet att lämna sitt barn i en annan persons händer på det sättet vi gjort. När en främling och ny människa genom olika stadier och steg växer till att bli så viktig att man delar med sig av allting. En person vi öppnat vårt hem och oss själva för. Där tillit växt fram. Gett tillgång till vår bil, kontokort (hon fick ett eget kort kopplat till vårt konto), nycklar, haft fria händer att laga mat, pyssla och greja i vårt hus, inte bara tagit hand om vårt barn utan blivit en viktig vuxen person som hjälpt Stella med inte bara praktiska saker utan varit en viktig och betydelsefull figur och förebild vad gäller Stellas utveckling.

Kort sagt, Amanda är en del av vår familj. Jag känner det mer än nånsin nu. Det blir på nåt sätt tydligare nu när hon inte längre jobbar här utan “bara” är i vårt liv som just en familjemedlem. Amanda är den som känner vårt barn bäst av alla vi känner här, den som spenderat mest tid med henne förutom oss föräldrar, den enda vuxna (förutom oss då) som Stella känner sig helt trygg med och kan lämnas ensam med dag som natt. Amanda är vår självklara person och förstaval, andraval, tredjeval att lista som kontaktperson på förskola, hos barnläkaren och liknande där det behövs uppges och kommer förbli även om hon inte längre jobbar hos oss. Återigen. Hon har blivit familj helt enkelt. Hon är vårt starkaste och bästa skyddsnät och det känns tryggt att ha även om hon inte längre är en del av vår vardag. Men så är ju familj, det är en person man kanske inte ser ofta eller regelbundet men likväl finns de där att räkna med om det behövs.

d2

Den här så roliga personliga reg-skylten såg jag på en bil häromdagen. Helt klart en svensk ägare, inte en chans att någon annan skulle komma på den här bokstavskombinationen. Gulligt och fyndigt.

20141207_122519

Anne-Marie i norra Kalifornien skrev nyligen om den inte särskilt vackra synen av elledningar och stolpar överallt i det amerikanska landskapet. Jag kan bara hålla med och kan inte låta bli att själv ta upp det då vårt nya område har rätt mycket ledningar. Vsst finns det områden här och där med allting nergrävt och i storstäder så dominerar ju inte stolpar men om man ska generalisera så finns det helt klart mycket mer av synliga stolpar och ledningar i USA. Sedan har vi det där som jag nämnt tidigare om hur det även är vanligt med mycket mindre gatubelysning även i välbebodda områden och kvarter. En lustig motsättning: mycket synliga elstoplar för elnätet som syns i landskapet men mycket mindre gatulyktsstolpar och ofta mörka gator, snålt med gatubelysning.

På den här bilden ovan snackar vi ju inte tunna elledningar direkt utan här är det sk power lines, rikiga kraftledningar.

——— Jag pratade länge och väl med en pappa från Stellas förskola idag. Han var insatt i stort som smått och det var en intressant diskussion (bland annat om äldre föräldraskap, han var 46 år och hade ett 3-årig tvillingpar). En intressant grej han tog upp var då han berättade hur han förundrats över den upptäckt han gjort då han  rest runt mycket i världen och stött på en hel del svenskar på stränderna i Bali, Thailand, Karibien – you name it – och hur han sett en gemensam nämnare för dem alla. Oavsett åldrar, typer, bakgrund men det gemensamma svenskar symboliserade för honom var hur de alla var sönderbrända i solen, hur de där bleka, icke gjorda för solen skandinaviska kropparna och hudtyperna låg och pressade i solen och var kräftröda och hur de soldyrkande svenskarna verkade eftersträva så mycket sol som möjligt fastän deras kroppar inte verkade kunna ta det. “Det här har fascinerat mig, hur kommer det sig, med det verkar finnas en solkult som gör man exponerar sig för solen på ett sätt som vi utomstånde betraktare tycker är lite lätt sjukt. Känner svenskar inte till riskerna med solen, hudcancer någon?”. Sa han. Och ja, jag vet ju vad han menar, en helt rätt iakttagelse.

…..så jag blev ju tvungen att googla lite och se om jag kunde hitta lite fakta att det ÄR så, att svenskar faktiskt solar mer än andra. Min uppfattning är ju att det är så men tro är en sak…Enligt en internationell undersökning om folks solvanor som svt rapporterat om så ÄR det tydligen så, svenskar solar mest i hela världen och även skyddar sig minst. Tydligen även mycket svenskar, 4 av 10, som haft hudcancer fortsätter sola. Vad ska man säga??? Det är väl det där att soldyrkan är så stor, kulturelll soldyrkan i folks dna, långa och mörka vintrar som gör folk som galna när sommaren kommer. Samt solresor under vintern som går ut på att pressa sig i solen. Sverige har tydligen, näst efter Australien, mest malignt melanomfall i hela världen.

Advertisements
Categories: Uncategorized | 9 Comments

Post navigation

9 thoughts on “Onsdagsmix

  1. Familjen är ju så långt borta, så du har rätt i att nära vänner blir som familj. Vi har tur som har fantastiska tyska grannar, som vi känt i över tio år nu. De och några andra här i vår stad har blivit som vår nya familj.

    • utvandrare2000talet

      Eastcoastmom,
      Jag har förstått via din blogg och dina inlägg emellanåt att ni har fantastiska grannar och vänner som hängt med ett bra tag. som sagt, sånt är guld! Oavsett vem det är men att känna man har någon här som känns som familj är fint.

  2. Kerstin

    Ni hade verkligen tur att ni hittade Amanda och hon er. Ja, jag har aldrig fattat hur alla Svenskar orkar anstränga sig så mycket med att sola. Är man inte brun / solbränd då man kommer ” hem” mitt på sommaren tycker dom det är konstigt. Speciellt då man bor i soliga Kalifornien. Min Pappa dog vid en ålder av 65 av Melalignt Melanom. Han var inte ljuslätt , utan mörkhårig och blev aldrig bränd.

    • utvandrare2000talet

      Kerstin,
      Aha, ja du har ju onekligen en direkt erfarenhet av malignt melanom eftersom din pappa dog så ung av det. Nu när du säger det så har jag ett vagt minne du kan ha nämnt det vid nåt tillfälle (eller så minns jag helt fel). Vad ledsamt din pappa dog så ung i alla fall.
      Det här med solande, du känner likadant alltså. Ja, det är konstigt. Jag tänkte på det i somras då vi var hemma, vi hängde kvar så länge vid bagagebanden pga vår väska var borta, köade till anmälningsdisken och stod där bland bagagebanden och såg flight efter flight komma och folk hämta sina väskor från diverse flyg. Lång historia kort, när vi stod där och glodde så kunde jag inte undgå att se hur fruktansvärt brunbrända folk var som kom från de så populära och typiska svenska sommarresorna, folk och flighter från Medelhavsomrdet med Grekland osv. där kom de med sina tax free kassar från flyget och bruna (nej brända)….Det är sällan man ser folk brunbrända på det sättet här som man ser hemma. Det är verkligen en skillnad.

  3. Förstår att det blivit ett stort tomrum efter Amanda när hon inte längre jobbar hos er men glad över att hon ändå finns i närheten och att ni får chansen att träffas ibland. Nog kan andra som man inte har blodsband med bli familj. Det tror jag absolut på.
    Intressant fenomen det där med svenskar och att sola. Jag kan förstår att svenskar har en stor längtan efter solen med tanke på de låååånga mörkar vintrarna. Men jag tror att många inte inser att det är väldigt viktigt att ha respekt för solen och inte sola aktivt som de flesta gör. Man får fin färg även om man kör med solskydd och bara vistas naturligt i solen utan att sola. Jag har aldrig varit den som ligger och solar.
    Stor kram!

    • utvandrare2000talet

      Desiree,
      Precis, sollängtan förstår jag också. Känner själv så. Ljuset, värmen, sanden mellan tårna. Aaaahhh. Det vill man ha, mår bra av att vara i solen. Men det där nästan hysteriska och paniken hjääääälp vi måste pressa, kan ju inte komma hem och vara blek inte, måste sola.
      Jo, jag försöker tänka precis så att Amanda finns ju kvar här och vi kan ses ändå och om det verkligen kniper, om det verkligen är nödläge, ja då finns hon ju här. Det är en skön tanke.

  4. Jag förstår också sorgen efter Amanda. Hon var verkligen som en familjemedlem hos er. Hoppas verkligen att den fortsatta kontakten med henne blir bra också.
    Ja, det är kosntigt det där med svenskar och sol. OCH hur står sig de andra nordiska länderna? De är ju lika mörka och kulna stora delar av året.
    Nej, att ligga och vrålpressa kan inte jag. Peter hade malignt melanom, väldigt tidigt upptäckt, 1998. Japp, solen och ringa solkrämer som liten och tonåring. Nu går han på kontroll en ggn om året.
    Otäckt.
    Kramar!!

  5. utvandrare2000talet

    Annika,
    Usch det med Peter, men som tur var tidig upptäckt och så bra med årliga kontroller. Det där är jag slarvig med själv, men man borde väl kolla sina födelsemärken betydligt mer och bättre, ha lite mer koll så man skulle kunna se förändringar.
    Bra fråga Annika! Ja, hur står sig de andra nordiska länderna. Hmmmm, ja det undrar jag också.
    Inte för att det på långa vägar går att jämföra med det ni var med om i höstas, att ha en dotter som flög ur boet och flyttade hemifrån. Låååååångt ifrån, inte alls ens i närheten. Så missförstå inte. Men dn här känslan av att känna tomhet över att något inte längre är som det varit, det man varit van vid, det man haft i sin vardag. Ja, den kan ju kännas även vid mindre förändringar i livet kanske och det är väl det jag känt då Amanda “försvann”. Att jag behövt vänja mig vid en ny vardag, skapa en ny vardag på nåt sätt. Känns rätt bra nu, det gör det och man ska ju inte göra det mer dramatiskt än det är eller behöver vara.

    • Jomen, absolut. Lite så. Amanda var ju som en i familjen hos er. Lite som både din kompis och Stellas storasyster, eller vad vi ska säga.
      Ni har ju haft Amanda hos er under nästan hela Stellas liv. Inte konstigt om det är saknad som är stor.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

%d bloggers like this: