Januari i punktform

Ja, månaden är ju långt ifrån över än men det känns som det nya året fått en hiskeligt snabb start. Jag brukar tycka januari är årets segaste månad, trist och tråkig men i år har det faktiskt inte alls känts så. Jag tror att vår rätt långa gemensamma ledighet över jul faktiskt betydde mycket, när vardagen kom efter nyår kändes det inte vemodigt utan faktiskt rätt uppfriskande och som att vi alla var redo med vardag igen. Jag tror slutsatsen för oss blivit detta år att en längre ledighet runt jul-och nyårshelgerna betyder rätt mycket, något att fortsätta med varje år. Antingen bara spendera helgerna på hemmaplan, men jag är inte heller främmande för att resa bort.

Januari har hittills varit en intensiv månad med mycket på gång hela tiden. M har haft mycket på jobbet också och den lilla damen i hushållet har varit väldigt krävande (lite självständig lek, mycket “mamma KOOOOOM”). Samtidigt är det en mycket rolig ålder just nu, även om hennes prat kanske inte är så tydligt för utomstående så är det så rikt just nu med en ständigt expanderande vokabulär och vi “diskuterar” mycket. “Mamma, Tejja äiskar mamma” (översättning, mamma, Stella älskar mamma) är nåt som ofta hörs nu vilket ju inte är helt fel. Vilket för in mig på ett annat spår. Både M och jag växte upp i hem där ordet älskar sällan sades. Kanske det är en generationsfråga, kanske en kulturell men så var det. Dock lever vi helt annorlunda nu, i vår lilla familj säger vi hela tiden till Stella hur mycket vi älskar henne, det ordet är inte alls laddat i vår familj, på det sättet det var i de familjer vi växte upp i.

Vår kära, fina Amanda är i harmoni igen. Kärlekslivet som var orsaken till hennes stress och deppiga tillstånd är bra igen, livet leker för henne och hon är tillbaka som förut. En livserfarenhet rikare antagligen, förhoppningsvis. Men allting är bra igen, hon mår bra och eftersom hon tillbringar så mycket tid hos oss, mår vi också bra när hon mår bra. Hon fick tidigare en liten löneökning, å andra sidan medförde den mer krav också. Hon inte bara passar Stella i hemmet utan tar henne på diverse grejer, de går på målarkurs en torsdagmorgon, hon tar henne till lekrum etc. Hon har tillgång till vår bil och förutom Stella-aktiviteter så gör hon även en del ärenden åt oss, som handlar mat eller t.om. lagar mat (en av hennes största hobbies och passion är laga mat – hon är grymt duktig). Kort sagt, vår klippa i vardagen är Amanda. Som jag sagt hundra gånger tidigare, hon är inte bara en nanny utan även en medlem av familjen. Hennes livskris i höstas visade det än tydligare, hon tydde sig till oss och vi fanns där för henne. Jag läste ett fint citat på hennes mammas sida om hur familjer inte bara är blodsbandsfamiljer utan även alla andra som finns där, hjälps åt. Jag vet inte om det var riktat till oss men jag tog det i alla fall till mig.

Så…. nu när ordningen är återställd så är jag tillbaka till en mer strukturerad vardag igen vad gäller mitt skrivande. Ni kanske minns jag jobbar med mitt skrivprojekt. Jag ska säga att sen jag seriöst startade ägna tid åt detta så har min övertygelse stärkts, min passion eldats upp några grader och jag känner inga tvivel mer över att jag ska och kommer slutföra detta. Jag lägger ner nästan all ledig tid jag har på det här. Men det är tufft, det är inte lätt och det tar ju tid, vilket jag inte har så mycket av. Mycket tid. Inget man gör över en natt. Men jag är fortfarande fast övertygad om att slutföra detta. Jag kommer ta hjälp av korrekturläsning och hjälp när jag är färdig med grundmaterialet, det första råmaterialet. När allt det är gjort kommer jag skicka in manuset. Blir det inget av det, så kommer jag publicera boken själv. Det blir en investering, en risk men jag ska göra det. Jag kan inte gå vidare annars. Jag känner mig inte lika försvarande eller ursäktande längre, jag pratar mer öppet om det här och känner inte jag behöver ursäkta eller känna mig tokig som gör något där oddsen inte är stora att lyckas.

Helgen som just var gick i känslornas tecken i vårt hem. Hela veckan hade byggts upp av förväntan, nervositet och spänning inför helgens sista playoff match inför Super Bowl 2014. San Francisco 49ers skulle möta Seattle Seahawks i den sista avgörande matchen – vinnaren vidare till det största sporteventet i hela USA, Super Bowl. Min M är en stor sport fan (många sporter, både svenska och amerikansk lag) och han är en stor Seahawks supporter. Den sagan började inte i och med vår flytt hit utan nog redan när han som 16-åring spenderade ett skollov hos släktingar uppe i Seattle. Seattle Seahawks är nu i Super Bowl som går av stapeln om dryga två veckor. Årets Super Bowl match kommer således att kräva betydligt mer happening än vanligt. Det här är en match han inte bara vill slötitta på medan man socialt snackar med kompisarna och har kidsen springa rövare runt omkring. Oh no, det här är seriösa grejer, matchen ska ses med andra likasinnade och utan att behöva bli störd. Jag misstänker vi ska försöka få barnvakt och antingen gå till nån sportbar och se matchen eller skapa nån form av mer “seriösare” form av Super Bowl bash. Seahwaks i Super Bowl är rätt stort här i nordväst.  Go Hawks!

Sommaren har lite löst börjat planeras mer konkret. Inga biljetter bokade men sannolikt kommer jag/vi åka i början/mitten av juni. För att få resan mer i etapper kommer vi göra ett stopp i New York på vägen mot Europa. Med ett stopp menar jag alltså inte bara en mellanlandning utan att vi stannar ett par dagar och turistar före vi flyger vidare. Vi gjorde ju en rätt omfattande östkustresa i höstas men New York City åkte vi bara förbi (såg siluetten av stan från New Jersey Turnpike, men närmare än så kom vi inte) så det ska bli jätteroligt att “göra stan” några dagar före vi sen tar vårt pick och pack och åker till Arlanda, Sverige. Planerar komma till Sverige några dagar före midsommar, vill spendera årets midsommar i Norden. Sen stannar vi i Europa till mitten av augusti. Lång tid. Det här blir en annorlunda sommar, jag räknar med att kunna träffa mycket folk jag annars aldrig hinner med. Jag räknar med att det kommer bli en så intensiv och händelsesrik sommar att när jag kommer tillbaka i mitten av augusti kommer jag vara DJUPT nere i ingenmanslandet och att det kommer ta en rejält tid för mig att landa här hemma igen. På samma sätt blir det nog för M, kollegor säger att det varit väldigt märkligt komma tillbaka efter en sabbatical och att det mentalt tagit en del tid landa i vardagen på nytt, samt lite deprimerande känsla att veta att nu är det över. Det tror jag det.

I januari har vi också haft flera möten med banken, vi har gjort liknande grejer förut men tycker vi först nu fått en bra rådgivare som förstår och har kunskap om vår situation, dvs en familj som inte vet på vilket ben/vilket land vi kommer stå på längre sikt. Även om världen är global och folk flyttar som flugor, så är system inte uppbyggda på det sättet. Visst, man kan planera och göra det bästa av situationen vad gäller t.ex. sparande men det blir inte optimalt när man snackar landsgränser, skatter, system osv. Man bör “veta” helt enkelt. För det bästa och mest optimala bör man helt enkelt veta var man planerar bo när ens barn ska börja college eller när ens pension närmar sig. Klart man kan sy ihop lösningar ändå, men det är knepigare, helt klart. Det står t.ex. helt klart nu att för oss är en klassisk, typisk 529 college saving plan inget alternativ, kommer Stella inte bo här i landet, inte gå här i skola kommer vi förlora pengarna eller få sådan skattenackdelar att det är “bortkastat”. För att nämna ett dilemma som uppkommer och kräver man hittar nån annan lösning. Vi har nu bott här 7 år och vi vet fortfarande inte var vi är lång sikt men som banknissen sa, ni kan inte bara vänta och se, ni måste ta nån form av beslut för allt från pension till skolor. Kompromissen blir då att det blir bra, men inte lika bra (fördelaktigt) som det skulle bli om man visste att ja, här kommer vår unge gå i skola och här kommer vi vara tills pensionen (hur bäst spara för pensionen om man inte vet, det klassiska 401K behöver inte vara det bästa alternativet). De här mötena fick mig att känna mig riktigt fattig också. Oh well, jag tror vi kommit fram till en rätt bra plan i alla fall.

Alla dessa möten och förslag vi grunnat på har triggat igång en massa mer filosofiska frågor hos mig, saker jag tyckt varit jobbigt att ta ställning till. Som “hur vill du spendera din pension, vad är viktigt, vad vill du med ditt liv, hur mycket pengar vill du ha tillgång till, vad vill du göra, kom ihåg att ta i beräkning du kan behöva bo på hem”. Hallå, jag är inte ens fyllda 40 och vill inte mentalt ens tänka i banorna så långt fram. Lever jag ens då. Jag känner det känns så skört, att en våga tänka så långt framåt. Jag förstår förstås man måste ha framförhållning, inte stoppa huvudet i sanden men för mig är det här mentalt svårt faktiskt. Skrämmande. Livet blir ju aldrig som man tänkt sig heller, det vi tror nu eller har nu kan omkullkastas över en natt. Den risken är förstås inte skäl nog att inte våga tänka och planera långsiktigt alls. Men ändå… Förresten, alla råd som kommit vad gäller kalkyler och för att vara på säkra sidan så är råden (inte vårt påhitt, inte vår rådgivares påhitt utan de följer modeller som används nationellt av branschen) att för en person född 70-talist bör man räkna med att ens pension ska kunna räkna till 94 års ålder. Den åldern motsvarar ju inte de siffror man ser över medelålder överlag, men det är den siffra som modellerna ger statistiskt sett. Så att vara pensionär mellan säg 67-94… Ja, inte mig emot leva till 94 om jag är frisk och vid mitt fulla förstånd förstås men det säger sig självt att det är en lång tid man måste ha pengar att leva på också. Annan statistik, de människor som klarar sig mellan 55-75 har stora möjligheter att bli riktigt gamla (90-årsålder eller t.om 100). Varför “många” dör mellan 55-75, jo för i den åldern sägs tidigare i livets dåliga vanor och livsstil komma i kapp. När du är i 30-årsåldern kanske du kommer undan med dåliga livsvanor men när du hamnar i 50-årsåldern så kommer årtionden av dåligt leverne i kapp dig.

Jag tror inte jag tagit en enda kamerabild detta år. Kan inte minnas när det hände.

Detta blev ett långt inlägg, satsar på mer regelbundna, kortare inlägg framöver igen 🙂

Advertisements
Categories: Vardagsliv 2014 | 7 Comments

Post navigation

7 thoughts on “Januari i punktform

  1. Välkommen tillbaka till bloglandia. Jag saknar dig då du inte skriver. Din blogg är en av mina storfavoriter i världen, så jag blir alltid glad då du skriver. OCH när du kommer med kloka och fina kommentarer hos mig.

    Trevligt att läsa om ditt skrivande. GUD så roligt. DEN boken vill ja ha (köpa) då den kommer ut. I vilken form den ÄN kommer.
    SÅ coolt detta, Anne.
    Att skriva en bok är ju ngt jag också vill göra. Nyfiken på din så in i…

    Vad fint med Amanda. Bor hon hos er?
    Tänk att ni har så fint förhållande till henne, och hon till er. GULD!!
    Låter som rena rama lyxen att hon handlar och lagar mat…ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!! Går hon på college? Eller har hon redan sin examen?

    Kul att du ska vara hemma så länge i sommar. Läckert.
    Jag vet inte inte mkt om sommarplanerna för oss än. Ja, K ska till beachen en vecka efter examen med hela HS-gänget (gud hjälpe mig…HAHA). Sen vill jag att vi alla ska åka hem. I mitten av aug måste vi vara tillbaka för att installera henne på den skola det nu blir i höst.

    Vår college plan som vi skaffade då Karolina var nyfödd kommer nog inte heller att räcka långt. JO om hon går i VA är rubbet KLART och BETALT, men rent krasst vet vi nog att det inte blir så.
    Vi kommer att ta ut de pengarna, men de räcker ju inte jättelångt utanför staten sas.
    Så, med facit i hand borde Peter och jag INTE ha tagit för givet att K skulle gå i skolan i VA då vi öppnade fonden. SÅ, alltså, klokt tänkt av er där.
    Men, med det sagt, jag känner SÅ många som inte haft minsta college fond, men de har ändå lyckats skicka 3-4 barn till college. Allt går.
    JAG vet, möten med finansiella rådgivare får en att känna sig utarmad, haha…
    I know, I know…
    Så trevligt att ha dig tillbaka!! Hoppas man får se mer av din vackra blogg-nuna här på din blogg,och hos mig och andra, nu.

    Stora kramar!!!

  2. Annika,
    Du skulle bara veta vad glad du gör mig! Tusen tack för dina så fina ord. Det värmer MYCKET. Fina du, tack!
    Det slår mig igen (när du nämner lite löst vad som är på gång för året) vilket intensivt och späckat program ni har i år. Även förra året var mycket. Vad duktiga ni är som kämpar på, hjälper och fixar. Som du sagt förut, det här med snart collegeklara ungdomar, allt det som de sista åren i High School innebär, alla ansökningar osv osv. Jag fattar inte heller hur folk utan engagerade föräldrar fixar det.
    Vår Amanda bor inte hos oss, nix. Hon spenderade en hel del dagar och nätter här i höstas då det krisade men nu är hon tryggt och stadigt tillbaka i sin lägenhet, med sin kille. Hon kommer ta examen i augusti (hon läser sommarskola så därför ingen examen i juni som brukligt) så sen bär det ut i den riktiga världen för henne och vi “förlorar” henne. Å andra sidan väntar preschool för Stella i höst så även om Amanda kunnat fortsätta så hade det även för vår del blivit ett avsked.
    Ja jösses ja, jag har känt mig som en kyrkråtta och lätt knäckt efter våra möten. Jag ska erkänna jag haft väldigt dålig koll, mest M som sköter det där men nu har jag faktiskt blivit engagerade, satt mig in jag med och det var väl lite av en ögonöppnare för mig. Jaja, allting löser sig. Viktigaste man har hälsan i behåll så fixar sig allting annat.
    KRAMAR! Och igen, tack för dina gulliga rader.

  3. Åh så roligt med ett nytt inlägg i punktform. God fortsättning käraste Anne. Jag har tänkt på dig och er oc hoppats att ni fått en både fin och bra jul. Jag har precis som du reflekterat över detta med en lite längre ledighet. Det var otroligt skönt i år att dels vara både ledig i två veckor i streck och att även få komma iväg och få lite sol och värme. Kände att jag verkligen fick chansen att ladda batterierna och må bra. Vi hade en fantastisk semster i Florida. Jag tror att vi alla var lite oroliga över att det skulle bli mer konflikter då man är 6 vuxna och 2 småtjejer men det bästa med semestern är ju att det flöt på så himla bra och att vi alla fick njuta till fullo. Känns viktigt och bra att ha kommit nära och fått bonda ordentligt med lilla Iris och Ella.

    Så skönt att höra att Amanda mår bra nu igen. Det där med kärleken kan vara väldigt svårt och jobbigt och speciellt då man är ung. Toppen att hon har möjlighet att utöka sina uppgifter hos er lite mer så att du får mer tid till skrivandet. Så spännande med boken du jobbar på.

    Jag är övertygad om att ni kommer att få en toppen sommar i europa i år. Förstår att ni ser fram emot detta MYCKT. Skönt att bara kunna vara och få njuta av att träffa folk i lugn och ro och dessutom hinna med varandra och familjen utan stress. Men visst kan jag förstå att det kan bli lite semester blues efter en sådan ledighet. Tycker själv att det ofta är svårt att komma igång och komma in i vardagen då man varit ledig lite längre. Kände mig oerhört seg här hela första veckan efter att vi kommit tillbaka från Florida. Nu känns det dock bättre denna vecka. Men oj vad jag saknar solen och värmen fortfarande. Blir det mest Åland och Sverige eller kommer du och Martin hinna med en liten avstickare någonstanns i europa på tu man hand också`?

    Oj vilka svåra och stora frågor att ens tänka på hos rådgivaren på banken. Förstår att det är flera av dessa frågor som man helst skjuter ifrån sig. Jättesvårt att se hur framtiden ska bli och kommer att se ut. För oss har det där med långsiktig plannering aldrig funkat så bra. Saker och omständigheter verkar kontinuerligt ändras och skiftas. Men det är klart att man ibland ändå måste försöka göra något av en grovplannering även om det är supersvårt. Har ingen aning om vart, hur och när jag vill leva då jag pansioneras. Det är något jag helst inte vill behöva tänka på. Känns som om man blir väldigt påtagligt påminnd om sin ålder.

    Jag hoppas ni fått en bra start på nya året och att det blir ett riktigt bra år på alla sätt.
    Stor kram till dig

  4. Desiree,
    TACK för så fin kommentar! Ja, jag hoppas och tror det ska bli ett bra år för oss alla. Det tror jag 🙂
    Du har så rätt, kärleken i unga år är inte lätt inte. Ja, den kan väl vara rätt komplicerad och svår oavsett ålder…även om vår nanny är en otroligt mogen och vuxen tjej för sin ålder (säg den 21-åring som redan pensionssparar t.ex…) så märks det ju ibland att hon trots allt är yngre och inte har den livserfarenhet man får med åren. Oavsett hur klok man är som säg tidig 20-årsåldern så kan man ju aldrig kompensera för den livserfarenhet som bara åldern ger.
    som du förstått är jag väldigt taggad och inspirerad inför den här sommaren, det gäller bara att inte vilja för mycket, att inte ha realistiska förväntningar. Vårt mål är att vi ska hinna göra nånting “mer” också, hur roligt det än är att nuförtiden spendera mycket tid i Sverige och Åland så känns det ändå rätt trist om hela den här långa ledigheten bara skulle gå åt till att göra det man alltid gör då man åker hem på besök. Men nånting mer ska vi absolut få till, annars skulle det kännas snopet faktiskt. Men fokus är på Europa,förutom mellandlandning i New York kommer vi inte alls göra nåt i USA.
    KRAM!!

  5. Roligt att du är tillbaka som sagt. Och skönt att det ordnat till sig för Amanda och er. Det är bra att ha nån som man kan ta hjälp av och som avlastar vardagen. Vi har inte riktigt den backningen här eftersom våra familjer bor långt från oss, trots att vi är i Sverige.
    Kul att du kommit igång med ditt projekt igen också. Klart du ska göra färdigt det. Det är viktigt att få fullborda.

    Låter som en trevlig sommar ni kommer få. Fenomenet sabbatical vet jag inte ens om det existerar här. Behövs inte riktigt heller kanske. Men toppen för er att få komma hem till familj och vänner och slippa stressa med att träffa alla, som man annars gör.

    Det där med vuxenbehovet Stella har hör nog till åldern. E är och har varit likadan av och till under hösten, å blev än mer nu när lilla R kom, och ibland känner man sig väldigt låst av det. Men det växlar fort och ibland leker han jättebra själv.
    Kram

  6. Vill bara kommentera att jag precis läst din kommentar du skev på min blogg om matkultur i olika länder. väldigt intressant att få ta del av det du skrev. Amrisarna är ju hopplöst förälskade i sitt fluff-bröd. Håller helt med dig om att man i USA inte hittar de där tunga och mer kompakta brödsorterna. Jag bakade mycket själv i USA.Jag tröttnade på det utbud som fanns liksom du gjort av de “nyttigare sorterna”. Ibland blev det bra med torrjästen och ibland mindre bra resultat men ofta helt ok ändå. Köttkvalitén på Costco tycker jag var superbra. Vi handlade oftast vårt kött där och frös ner i mindre delar. Någon bra motsvarighet till falukorv fann vi aldrig under våra år i AL. Det var mest Calle som saknade falukorven. Det är toppen att ni har ett bra utbud på ost. Västerbotten finns inte på IKEA här så det är sådant så vi får ta med själva i resväskan då vi åker hem. Jag antar att ni har många godsaker på er lista som ni ser fram emot att mumsa på då ni åker hem i sommar.
    Kram!

  7. veronica

    Hej! Hittade din blogg för nåt år sen och har kikat in någon gång då och då. Trevlig blogg förresten 🙂 Har bott i Idaho ca 5 år med man och son född maj 2011. Flyttade nyss till Forest Grove utanför hillsboro då min man fick jobb här. Kom att tänka på att du nog bor i trakterna. Tänkte att det kanske skulle va kul att ses nån gång om du har lust… Min email är nicca83@hotmail.com /Veronica

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

%d bloggers like this: