Planering av tomten & fullskalig vår

Det har varit en väldigt tidig vår i år. T.om. magnolian blommar och den brukar alltid komma efter körsbärsträden.

Den här bilden är nästan två veckor gammal redan. Det är full vår med rosa och vita träd överallt nu, lika maffigt och lika förbluffad och hänförd blir man varje år den här tiden på året. Jag tycker om när de här stora vita och rosa träden bara exploderar, omgivna av kala, knoppande träd som väntar på sin tur. Körsbärsträden och många av de andra maffiga rosa och vita träden som blommar nu kommer vara helt utblommade inom någon vecka, innan vi ens nått mitten av mars med säkerhet. Det är mycket tidigt, inte att blomning börjat men att den är så långt gången.

Det är vackert när naturen är nyväckt och så fint att man varje år, då det händer, är lika hänförd och även om man upplevt det många gånger så är det alltid lika speciellt.

Många parkeringar (det här är utanför varuhuset Target och intilliggande Michaels) har massor med träd planterade på parkeringen. Det är så fint när det blir ett hav av blommande träd på en annars tråkig parkeringsplats med rader av bilar. Det bryter av fint.

Eftersom det här huset var uthyrt i många år har det inte funnits särskilt mycket investering och satsning på tomten. Hyr du vill du ju inte satsa pengar på att plantera och greja alltför mycket med tomten och som ägare känner du väl att det inte är lockande heller (eftersom du ändå inte bor där) utan nöjer dig med ett basunderhåll och det mest nödvändiga. Så tomten är tråkig och i dåligt skick.

Förra veckan hade vi en trädgårdfirma över och kikade. Främst vill vi ha lite idéer och förslag på vad man kan göra, vad man kan plantera i vilka vädersträck, vad för mindre projekt som skulle göra tomten mindre anonym, kall och tråkig (som den är nu) till en mer levande och trevlig tomt att vistas på. Vår gräsmatta är t.ex. i dåligt skick, inte pga vi har en vinter bakom oss utan helt enkelt så har den “alltid” varit så här (det var tydligt redan i september då vi första gången såg huset). Mossa som växt och tagit över, tydligen är mossa besvärligt att lappa och laga, det kan löna sig att helt riva ut och lägga ny matta än att lappa och laga.

Det här är en hörna precis utanför entréen, inte mycket curb appeal det här inte. Här finns mycket man kan göra.

Här är samma parti men sett lite från håll.

Ena gaveln, sidan av tomten på baksidan. Det ser för bedrövligt ut, inte inspirerande att vara här direkt. Den här delen av tomten känns som en mer egen sektion av baksidan. Här har vi själva tänkt man skulle kunna ha ett litet skjul, sandlåda och vara en plats för Stella att hålla till på. Vår tomt är som helhet inte stor men för oss som inte är vana med tomt överhuvudtaget så känns den helt perfekt och lagom. Eftersom vi inte är trädgårdsintresserade så skulle en jättetomt bara bli att kännas som en börda och övermäktigt, tror jag. Jag känner dock att tomten just nu är jättetråkig, opersonlig och inte inspirerande men jag ser att den har potential att bli riktigt bra för våra behov.

Baksidan är helt ihägnad, vilket är positivt då den således är trygg och säker att ha barnet ute på. En grind öppnar upp mot framsidan.

Här är uteplatsen, det vanliga med betongplatta. Anonymt, trist och opersonligt just nu. I den bästa av världar skulle jag gärna ha ett trädeck eller snygga plattor men det är inte aktuellt just nu, för dyrt och “onödigt” att riva bort det som finns och ju faktiskt funkar. Vi satsar på att piffa till den med blomkrukor, utemöbler, pynt och sånt smått som kan få den att kännas inbjudande och mysig helt enkelt. Killen föreslog och skulle skissa på en modell samt ge prisuppgifter för en pergola (vilket är rätt vanligt här). Så det kan ju vara nåt att fundera på, om inte nu så för längre fram.

En pergola är alltså nåt sånt här.

Den här bilden är från nätet och ett projekt som trädgårdsfirman och killen vi hade besök av gjort till en kund. En pergola kan antingen vara öppen i taket, men den kan också ha ett tunt skjutbart tak vilket ju är rätt tacksamt. Dels som solskydd men även för regn.

Det här är delar av framsidan, eller snarare sidan. Lite av naturtomt, tycker det är rätt trevligt. Till höger skymtar entréen. Det är dock rätt kaotiskt bland växterna, för många rhododenronbuskar som är för tätt placerade så de stjäl näring av varann och flera som dött (syns ej på bild). Så här föreslog killen ett rejält underhåll, rensa och ta bort någon för att ge de andra plats.

Här är ut mot gatan, tråkig gräsmatta och ingenting mer. Nu har man ju inte traditionen med häck eller staket mot gatan, det är öppna tomter på framsidan men lite mer buskar och annat kan man ju helt klart ha så här skulle jag gärna rama in entrégången med en rad buskar kanske.

En viktig anledning till att vi flyttade till hus var ju att få tillgång till tomt så vårt främsta fokus nu när vi ska börja med att piffa till den är nog a) få till en inbjudande och trevlig uteplats att vistas på (utemöbler, blommor etc) där vi kan sitta många sommarkvällar och njuta. Det har vi saknat, att ha en uteplats som nästan kan kännas som ett extra rum. b) en lekplatsyta för Stella att “plantera”, ha leksakskök, vattna och greja med såna utelekar som 4-åringar gillar men som vi inte haft tillgång till förut. Jag vet inte men tror att om man har barn och ska ha tomt så är det kanske i den här åldern man kan dra mest nytta av det, ha mest glädje och användning av en tomt, för nu tycker de ju att det är så roligt leka ute (och det är behändigt ha dem ute och fritt få stänka, härja med vatten och kladda ner utan att bry sig). Jag menar, hur många tonåringar är det som hänger ute på tomten och använder den? Småbarnsåren, ska man ha tomt för barnens skull, så är det nog i den åldern i så fall.

Tomten må vara tråkig och i viss mån misskött, men som trädgårdskillen sa, tomten finns ju här, det handlar inte om enorma utgifter eller stora projekt som att bygga och skapa en tomt i bemärkelsen gräva, hugga ner träd, fylla ut en tomt osv utan enklare projekt som att riva bort gamla planteringar, plantera nytt och bättre, göra det mysigt med enklare medel men som gör stor skillnad. Blir spännande att komma igång med det här snart nu!

Långhelg & en salig mix

Kort vecka det här, långhelg och ledigt i måndags. Presidentens dag firades och som vanligt när det är de här lite mer annorlunda helgdagarna (nationaldagen, jul och Thanksgiving är däremot helgdag för majoriteten) så vet man aldrig vilka som egentligen är lediga och vilka som jobbar. Skolor brukar alltid ha stängt, så den regeln är enkel komma ihåg men övriga jobbsektorn lite sisådär med. Martin Luther King var en liknande röd helgdag i januari, inget som min M drog nytta av för han jobbade som vanligt men Stellas förskola var stängd. Presidentens dag i måndags var han dock ledig. Således, en röd dag betyder i Amerika nödvändigtvis inte röd dag för “alla”.

Alla hjärtans dag i lördags. Jag tycker det är mysigt med Valentine’s Day, det är alltid trevligt ha en anledning att fira lite extra och piffa till vardagen. På Stellas förskola gjorde de för första gången en ny variant kring Valentines Day i år. Det normala brukar vara att alla barnen hemma pysslar och grejar ihop ett alla hjärtansdag kort som sedan tas med till skolan, delas ut till alla förskolekamrater som i sin tur gör likadant. När jag läste emailet för februari och hur de skulle göra nickade jag direkt gillade. I den här åldern är det ju inte direkt så att en nästan 4-åring själv gör färdigt 16 kort utan det är ju/blir ett föräldraprojekt.

Men i år fick vi föräldrar via kalenderbrevet veta att vi skulle skippa det, inte ha utbyteshandel med kort utan istället skulle varje barn ta med ETT kort som hon/han pysslat hemma med sin familj och så skulle alla barnens kort klistras upp på en tavla istället.

Förskolan har satsat rätt mycket på Alla hjärtansdag. Det har varit tema under flera dagar hela månaden. Förra veckan gjorde de ett kort på skolan, sedan hade de Stellas första field trip! Iiiiiihhhhh, så spännande det var. Tillsammans hade skocken (med volontärande föräldrar – ett måste för att mycket “extra” ska kunna ske – mer om det i ett annat inlägg) gått till en närliggande postlåda och postat ett kort. Det här kortet kom hem till vår post i lördags. Gulligt.

Jag gillar också fokuset på vänskap som de uppmärksammat den här månaden, i alla hjärtansdag andan som funnits den här månaden. Även för småttingar i 3-4-årsåldern finns funderingar kring vänskap, hur man är snäll mot varann och allt annat komplicerat socialt som synes redan nu… Idag kröntes det hela med att de fick glass!

Hemma mumsade vi i oss en god Alla hjärtansdagfika med några gudomligt goda choklad-och hallontårtbitar.

Jag tycker om att pynta och inreda med gulliga, små träskyltar med text på. Gärna svensk text eftersom det ju känns mer speciellt att ha här. Besökare brukar tycka det är exotiskt och fint med svenska inslag. Hemma har väl foll mest kuddar, citattavlor, brödlådor och allt vad det nu kan vara på engelska istället…

Hehe, så är det någon närstående där hemma som till födelsedagar och jul vill he present men inte kommer på vad så storgillar jag såna här skyltar med text på. Så fick jag in den hinten också 🙂

Förresten, de här tavelhyllorna från Ikea har visat sig vara helt fantastiska. Jag har aldrig haft sådana tidigare utan bara haft tavlor på väggen men de här tavelhyllorna ger sådan frihet att byta tavlor och hänga upp olika saker utan att mecka med hål i väggen.

På lördagkväll slocknade Stella rätt sent och vi hade med posten fått en nästan 3h lång film men vi trotsade trötta ögonlock och körde igång den ändå. Boyhood, Oscarsnominerad i flera kategorier. Filmen är unik på det sättet att den är filmad under en 12-årsperiod och man bokstavligt talat får ser karaktärerna åldras och förändras “på riktigt” och inget smink eller teknologi som används för att göra hoppen mellan dåtid och nutid utan filmen är inspelad under 12 år. Filmen var bra!

Överlag har vi haft en mild vinter i år, men februari har varit exceptionellt mild och vi har inte bara haft en enstaka strödag med säg 15 grader, för att sedan gå tillbaka till 5 grader och regn nästa utan det har varit snudd på hela månaden som vi hela tiden haft varmare än normalt – en lång trend av varma dagar, DET är rätt ovanligt (inte strödagarna av någon riktig varm dag, de kommer alltid den här tiden på året men att det håller i sig är inte vanligt).

Ja, träd har faktiskt börjat blomma redan. Här och där ser man rosa och vita blommande träd. Visst, det kala vinterlandskapet dominerar men tydlig blomning har börjat. Men det är ju långt tills en etablerad vår är här och många upp-och nergångar hinns det med. Dofterna är helt annorlunda, det luktar inte vinter mer utan vår. Vintern får nog anses över. Jag tror dock vi kommer få en kall och utdragen vår istället.

I måndags åkte damerna till Ikea, oftast brukar jag helt skippa utställningsrummen och gå direkt till självplockningsavdelningen och roffa åt mig det jag ska ha men den här gången gick vi genom varuhuset och det var överraskande inspirerande. Vi avslutade med att äta lunch, en laxtallrik till mig och köttbullstallrik till den lilla.

i år har vi gräs som behöver klippas, det blir en ny erfarenhet. Det har växt otroligt och är hög tid att köra första gräsklippningen, vi åste bara skaffa en gräsklippare först. Gräsklipparna gick varma i kvarteret i helgen och jag har känslan vi får onda ögat snart om vi inte gör något åt vår egen matta.

I vårt område skulle jag säga att det kanske är 50-50 hur folk gör, hälften av området anlitar trädgårdshjälp och har folk som sköter gräsklippning regelbundet. Hälften gör allting själva. Sedan har vi en del som verkar ta hjälp utifrån en eller två gånger per säsong för engångsprojekt som ansning och trimning av buskar och träd men sköter regelbundet underhåll som gräsklippning själva. Vi kommer sköta tomten själva men det är möjligt vi kommer anlita hjälp för just engångsunderhållsgrejer, vi har inga redskap eller kunskap så den sortens arbete tror jag behövs.

Jag pratade odling, växter och skötel med en hemifrån och hon undrade om det verkligen behövs 1-2 gånger per säsong för större arbete som trimning. Ja, jag vill nog påstå att det gör det. Det växer så otroligt fort och är ett tacksamt klimat, grönskan frodas så utgående från tidigare erfarenhet med lite buskar vid radhuset så behövdes de trimmas en eller två gånger per säsong för att inte helt växa spretigt och vilt.

Vad som är så karaktäristiskt på västkusten är närheten till bergen. Du kanske aldrig besöker bergen, kanske aldrig tar dig så nära men de finns där på avstånd och är en del av landskapet och naturen här. . Från vårt köksfönster kan man där borta i fjärran se bergen och hur solen går ner bakom dem. Vi bor rätt lågt ner, de som bor högre upp på kullarna som finns här omkring har en schysst utsikt mot bergen långt bort i fjärran (å andra sidan bor de så fruktansvärt brant att jag vet inte hur de kommer upp där vid halka och jag vet inte hur rasrisken skulle vara vid en jordbävning – hua).

Jag har börjat läsa första delen av vad som verkar en intressant, nyutgiven trilogi om den svenska utvandringen till Amerika. Böckerna är skrivna av Lennart Pehrsson som har tre decennier bakom sig som korrespondent i USA. Det är inte en variant på Mobergs böcker, det är inte en skönlitterär skildring på det sättet och boken utgår kanske mer från fakta och hur det egentligen var, vad vi vet idag och kanske mindre romantiserad än den emigrationsberättelse som Mobergs verk är? Delarna omfattar dessutom ett mycket större tidspann, de börjar egentligen med hur USA föddes och skapades och så väver han in de svenska avtrycken som blev en del av Amerikas historia.

Det är ju rätt fascinerande egentligen att ett litet land förlorade en femtedel av sin befolkning och hur det vid en tidpunkt fanns mer svenskar i Chicago, Sveriges största stad kan man säga, efter Stockholm var faktiskt svenskarna i Chicago.

Han påstår att tidigare fanns studier och en tro att majoriteten av de svenskar som utvandrade gjorde det pga ekonomiska skäl, men Pehrsson påstår att ny forskning och information visar att de flesta faktiskt åkte för att de kände sig kuvade och missnöjda med 1800-talets svenska samhällsordning.

Han verkar också vilja slå hål på föreställningen, den mer romantiserade synen på emigranterna och hur det för många faktiskt gick väldigt illa och var långt ifrån de framgångsexempel vi gillar att höra (som att det var en svensk som startade kedjan Walgreens – och andra liknande framgångssagor).

Det är rätt mastigt och första delen är på nästan 500 sidor men jag tycker det är bra, otroligt intressant och lärorikt! Speciellt om man är intresserad av dels Amerikas tillkomst, formandet och skapandet av det här landet samt den svenska pusselbiten i det och den svenska delen i det hela.

Han börjar första boken med att väva in ödet om Jonas Brunk som kom till New York på 1600-talet, då staden fortfarande var New Amsterdam och hur Brunk där hollandiserade sitt namn till Bronck och det är efter honom stadsdelen Bronx senare fick just sitt namn Bronx.

Många såna här anekdoter och människoöden. Det som skiljer sig mest från Mobergs verk är alltså att allting är fakta, människoödena och berättelserna som skildras är gripande men man vet att de är sanna, att de hänt, vilket ger boken en extra skärpa.

Vi får en påminnelse om att Amerikas väg ju varit rätt krokig till att komma dit landet är idag, hur 750.000 människor dog i inbördeskriget som ju faktiskt inte var sååå länge sedan (i de här sammanhangen, ett lands historia är ju 1860-talet inte så avlägset trots allt).

Han skriver att svenska emigranter som lämnat ett inskränkt klassamhälle bakom sig med begränsade om ens några möjligheter att skapa sig ett bra, självständigt, fritt liv, tyckte att slavarna i Amerika många gånger behandlades bättre än de själva behandlades som pigor och drängor på gårdar i Sverige.

Kyrkor & tro

Lätt att hitta biblar i mer “upphottade” versioner som t.ex. denna Adventure Bible som riktar sig till 8-12-åringar. Det finns rätt mycket “rolig” bibellitteratur (eller vad nu ska använda för ord).

Stellas förskola har ingen religiös koppling eller profil, den drivs helt utan någon särskild lära i botten. Däremot delar de campus med en kyrka och den kyrkans tillhörande förskola. I kyrkans lobby kan även föräldrar till “vår” förskola sitta och använda deras wifi, gratis fika och liknande. Eftersom dagarna är så korta stannar jag ibland kvar och utnyttjar tiden till datortid istället och i den vevan har jag även börjat prata en del med de föräldrar som stannar kvar, de som jobbar där eller kyrkobesökare som tar en kaffe i lobbyn. Det har blivit en oväntad social stund. Det har varit intressant att få en inblick i hur en typisk kyrka och församling kan jobba här, hur mycket program och aktiviteter kyrkan erbjuder sina medlemmar, visst vet jag att det hemma finnas körer och viss annan verksamhet i kyrkans regi men min uppfattning är att det är på ett helt annant plan här. Kyrkan och en församling erbjuder mycket mer program och aktiviteter. Jag har aldrig varit engagerad i någon kyrka här, det har liksom inte känts som min eller vår grej alls, men jag tror man kan missa enormt många möjligheter till socialt och gemenskap för mycket händer helt klart i kyrkan (men man kan ju inte börja gå om man inte köper budskapet).

Kyrkor är inte alltid helt lätta att se och identifiera heller, då de ju inte har den klassiska och fina arkitekturen som i Europa utan här är kyrkorna som vilka byggnader som helst, anonyma och inte helt sällan kan de vara fula och nästan industriliknande byggnader utifrån.

Kyrkan som angränsar till vår förskola är dock rätt liten och syns på bilen ovan. Det ser inte ut som det jag definierar som en kyrka utan som vilken byggnad som helst men inne är den riktigt mysig och med en varm atmosfär måste jag säga. Så det är väl inte utseendet som avgör utan vad som pågår därinne. Jag har blivit mycket varmt välkomnad och det är faktiskt riktigt trivsamt att sitta där. Begravningsplatser är sällan vägg i vägg med kyrkorna utan finns på helt skilda platser. Det klassiska upplägget med kyrka och en lugn fin begravningsplats intill är enligt min uppfattning inte särskilt vanlig.

Insidan från kyrkan, salen där gudstjänster äger rum men kyrkorummet är inte så heligt som hemma utan här kan kyrkorurmmet användas till vad som helst. Idag såg jag t.ex. att de tömt salen på stolar och istället ställt i ordning nån sorts läkarmottagning då kyrkan erbjöd en engångsmöjlighet för gratis screening som blodprov för kolesterol, blodtrycksmätning och liknande enklare hälsokoll.

En annan sak med kyrkor och församlingar här, det finns mycket mer varianter, avknoppningar och inriktningar än vad jag någonsin sett hemma. De kan heta allt möjligt och inte alltid helt lätt veta vad de står för. Kyrkan och församlingen där jag alltså sitter ibland heter t.ex. Christ United Methodist Church. När jag åker ut på motorvägen ser jag skyltar till en Sunset Presbyterian Church. En annan jag passerat vid något tillfälle säger sig heta St Gabriel Episcopal Church eller Jesus Christ Church. Några exempel på hur många olika sorters inriktningar och namn det finns. USA har ju inte och har aldrig haft en statskyrka.

På infotavlan utannonseras det ofta om bibelstudierkvällar. Det känner jag till sedan tidigare och tycker är lite intressant att “vanligt” folk deltar i och inte bara något för präststudenter eller liknande som sker på hög “svår” intellektuell universitersnivå. Bibelstudier är faktiskt något som är rätt vanligt att många troende går på och deltar i, det kan handla om en kväll i veckan då man samlas och diskuterar bibeln helt enkelt. Andra events är pannkakskvällar, olika artister, bokklubbar, hälsocheckkontroller som jag såg idag, pengainsamlingar för diverse ändamål. Många kyrkor har även barnvaktspassning, typ som gym kan ha, som man kan utnyttja under gudstjänsten. De kyrkor som även driver förskolor har förstå en profil som går hand i hand med de värderingar och trosinriktning som kyrkan står för.

Jag vet ju inte då jag egentligen inte har någon direkt erfarenhet av aktiv medverkan i någon församling och kyrka vare sig hemma eller här. Men min uppfattning är att för de som är troende här verkar väldigt aktiv i församlingoch kyrka. Det handlar inte bara ett stumt kyrkobesök i veckan där man sitter i sin bänk och sen går hem igen utan man hänger i kyrknan och deltar aktivt i mycket av det som ordnas i kyrkans regi. Kyrkan är för många troende en samlingsplats, en knytpunkt du använder for socialt umgänge. För många, även om man inte är starkt troende, är det nog också rätt självklart att vara rätt aktiv i kyrkan.

Att definiera sig som troende är helt klart normen i landet, det är viktigt. Det är nog otänkbart att t.ex. se en presidentkandidat vara uttalad ateist, han skulle inte ha en chans att ens komma så långt som till att ens kunna bli en presidentkandidat.

Inte minst bedriver många kyrkor ett viktigt frivlligt arbete för att hjälpa de utsatta i samhället. Eftersom det sociala skyddsnätet är mycket sämre här är hjälpen från kyrkor mycket viktig och nödvändig. Allt från insamlingar av mat som delas ut, klädinsamlingar till att kyrkor, speciellt downtown, erbjuder natthärbärgen och övernattningsmöjligheter för hemlösa. Eftersom Portland sägs ha minst antal kyrkor i landet har man även mindre möjligheter att ta hand om de utsatta, t.ex. sägs det att bristen på antal härbärgen för hemlösa och hur man kan se så otroligt många hemlösa på gatorna downtown är en direkt koppling till hur det helt enkelt finns färre kyrkor här som kan hjälpa till.

Jargongen och hur man pratar här är som bekant en annan, Gud vävs in oftare i tacksamhetstal (“”Gud hjälpte oss samla ihop oss efter förlusten och komma igen och vinna). Jag tror inte alltid det behöver betyda så mycket, man behöver inte vara starkt troende för att man pratar på det sättet eller säger sig vara välsignad (blessed) för allt man har x eller y i sitt liv. Det är lite av ett annat språkbruk bara.

Onsdagsmix

Vi har börjat anpassa oss och vänja oss vid att inte ha Amanda här, men det har varit rätt tufft faktiskt (samtidigt som det varit enkelt och tiden gått fort – lustigt det där hur dubbelt saker kan upplevas). Stella frågar fortfarande, saknar henne och senast för en stund sedan sa hon “Amanda kommer snart tillbaka”…stackarn. Men vi har pratat mycket om Amanda som börjat jobba och försökt (på en nästan 4-årings förståelse nivå) förmedla att Amanda inte bara försvunnit utan finns kvar men gör andra saker nu. Och vi kommer ha kontakt och träffas snart igen.

Det är inte bara Amanda som betytt mycket för oss utan vi som även betytt mycket för Amanda. Det har jag vetat hela tiden, hon har upprepade gånger låtit oss veta det och jag vet att Stella betyder mycket för henne, men det känns så klart alltid så fint att höra också. Att det är ömsesidigt. Häromdagen skickade hon en bild från sin kub på jobbet. På hedersplats, på den lilla hyllan där hon kan ha personliga grejer har hon dekorerat med bilder på Stella. Så även för Amanda är Stella fortfarande viktig, så viktig att hon t.om. valt att ha bilder på Stella där hon bara har några få familjebilder. Det värmde.

Vad är familj? Ja för oss har det blivit tydligt att familj inte bara är blodsband utan människor som helt enkelt står en nära och för oss är Amanda vår familj här. Det uppstår nåt väldigt speciellt hos en som förälder när man känner fullständig tillit och trygghet att lämna sitt barn i en annan persons händer på det sättet vi gjort. När en främling och ny människa genom olika stadier och steg växer till att bli så viktig att man delar med sig av allting. En person vi öppnat vårt hem och oss själva för. Där tillit växt fram. Gett tillgång till vår bil, kontokort (hon fick ett eget kort kopplat till vårt konto), nycklar, haft fria händer att laga mat, pyssla och greja i vårt hus, inte bara tagit hand om vårt barn utan blivit en viktig vuxen person som hjälpt Stella med inte bara praktiska saker utan varit en viktig och betydelsefull figur och förebild vad gäller Stellas utveckling.

Kort sagt, Amanda är en del av vår familj. Jag känner det mer än nånsin nu. Det blir på nåt sätt tydligare nu när hon inte längre jobbar här utan “bara” är i vårt liv som just en familjemedlem. Amanda är den som känner vårt barn bäst av alla vi känner här, den som spenderat mest tid med henne förutom oss föräldrar, den enda vuxna (förutom oss då) som Stella känner sig helt trygg med och kan lämnas ensam med dag som natt. Amanda är vår självklara person och förstaval, andraval, tredjeval att lista som kontaktperson på förskola, hos barnläkaren och liknande där det behövs uppges och kommer förbli även om hon inte längre jobbar hos oss. Återigen. Hon har blivit familj helt enkelt. Hon är vårt starkaste och bästa skyddsnät och det känns tryggt att ha även om hon inte längre är en del av vår vardag. Men så är ju familj, det är en person man kanske inte ser ofta eller regelbundet men likväl finns de där att räkna med om det behövs.

Den här så roliga personliga reg-skylten såg jag på en bil häromdagen. Helt klart en svensk ägare, inte en chans att någon annan skulle komma på den här bokstavskombinationen. Gulligt och fyndigt.

Anne-Marie i norra Kalifornien skrev nyligen om den inte särskilt vackra synen av elledningar och stolpar överallt i det amerikanska landskapet. Jag kan bara hålla med och kan inte låta bli att själv ta upp det då vårt nya område har rätt mycket ledningar. Vsst finns det områden här och där med allting nergrävt och i storstäder så dominerar ju inte stolpar men om man ska generalisera så finns det helt klart mycket mer av synliga stolpar och ledningar i USA. Sedan har vi det där som jag nämnt tidigare om hur det även är vanligt med mycket mindre gatubelysning även i välbebodda områden och kvarter. En lustig motsättning: mycket synliga elstoplar för elnätet som syns i landskapet men mycket mindre gatulyktsstolpar och ofta mörka gator, snålt med gatubelysning.

På den här bilden ovan snackar vi ju inte tunna elledningar direkt utan här är det sk power lines, rikiga kraftledningar.

——— Jag pratade länge och väl med en pappa från Stellas förskola idag. Han var insatt i stort som smått och det var en intressant diskussion (bland annat om äldre föräldraskap, han var 46 år och hade ett 3-årig tvillingpar). En intressant grej han tog upp var då han berättade hur han förundrats över den upptäckt han gjort då han  rest runt mycket i världen och stött på en hel del svenskar på stränderna i Bali, Thailand, Karibien – you name it – och hur han sett en gemensam nämnare för dem alla. Oavsett åldrar, typer, bakgrund men det gemensamma svenskar symboliserade för honom var hur de alla var sönderbrända i solen, hur de där bleka, icke gjorda för solen skandinaviska kropparna och hudtyperna låg och pressade i solen och var kräftröda och hur de soldyrkande svenskarna verkade eftersträva så mycket sol som möjligt fastän deras kroppar inte verkade kunna ta det. “Det här har fascinerat mig, hur kommer det sig, med det verkar finnas en solkult som gör man exponerar sig för solen på ett sätt som vi utomstånde betraktare tycker är lite lätt sjukt. Känner svenskar inte till riskerna med solen, hudcancer någon?”. Sa han. Och ja, jag vet ju vad han menar, en helt rätt iakttagelse.

…..så jag blev ju tvungen att googla lite och se om jag kunde hitta lite fakta att det ÄR så, att svenskar faktiskt solar mer än andra. Min uppfattning är ju att det är så men tro är en sak…Enligt en internationell undersökning om folks solvanor som svt rapporterat om så ÄR det tydligen så, svenskar solar mest i hela världen och även skyddar sig minst. Tydligen även mycket svenskar, 4 av 10, som haft hudcancer fortsätter sola. Vad ska man säga??? Det är väl det där att soldyrkan är så stor, kulturelll soldyrkan i folks dna, långa och mörka vintrar som gör folk som galna när sommaren kommer. Samt solresor under vintern som går ut på att pressa sig i solen. Sverige har tydligen, näst efter Australien, mest malignt melanomfall i hela världen.

Tisdagslista

Jag syndar och kör en tisdagsslista.

*****  2014 var ett år med fallande oljepriser och bensinpriser här i USA. Såvitt jag förstår det har man inte i Europa på samma sätt fått se drastiskt sänkta bensinpriser, men här har det varit en tydlig koppling mellan billig olja och billig bensin. Det är helt otroligt faktiskt, med vissa fluktuationer och det kan variera från delstat till delstat men mellan tummen och pekfingret så ligger regular bensin (man kör inte med oktantal här på det sättet som i Europa) under 2 dollar/gallon. Igår såg jag Costco sälja bensinen för 1.86 (Oregon brukar hamna nånstans i mitten på listan över dyraste delstatssoppan i USA). För inte länge sedan alls betalade vi över 4 dollar gallon. TÄNK vilken skillnad. Jag tankar nu en full tank för under 30 dollar, för inte länge sedan gick den på 60. Eftersom bilen är SÅ otroligt viktig här i landet och folk måste köra, så spelar bensinpriset stor roll.

Vår bensin kostar motsvarande ca 4.3 kr/litern (om jag räknat rätt i euro, 46 cent/litern). Även när det var det dubbla på drygt 8 kr/litern så var förstås bensinen billigare här. Så har det ju alltid varit, bensinen är dyrare i Europa.

Trenden med bensinsnålare bilar har kommit även hit och blivit en mycket vanligare syn på vägarna de senaste åren, då vi haft många år med för amerikanska mått mätt dyrare bensin har energisnålare fordon definitivt vunnit mark, men de stora bensinslukande bilarna, SUV:s, sk trucks (flakbilar men så mycket större än jag någonsin sett i Europa) är ack så vanliga.

*****  Vad gäller flygpriserna så syns dock inga sjunkande priser där inte, läste nyligen en artikel om varför oljepriserna inte lett till billigare flygbiljetter för konsumenten och svaret var att efterfrågan på biljetter är så stor och stolarna fylls direkt, så varför då göra ett så idiotiskt affärsmässigt beslut som att sänka priserna. De låga bränslekostnaderna sparade tydligen flygbolagen enorma pengar, ta ett exempel på amerikanske flygbolag som tack vare billigt bränsle sparade 31 miljoner dollar I VECKAN förra året.

Apropå flygpriser, jag gjorde en kvick sökning på sommarpriser till Arlanda och jag hittade ingenting under 1500 dollar/biljett. Snarare låg det på över 1600/biljett. Det är äckligt saftigt det, normalt brukar jag betala runt 1100/biljett sommartid. Med de priser jag hittade nu skulle hela familjen få punga ut med 4800 dollar (38.000 kr för bara flygpriser). Även före detta hade vi mer eller mindre bestämt att stanna här i år, det känns som vi var så länge förra året och fortfarande lever på den upplevelsen. Istället tror jag vi kommer köra bilsemester här i sommar istället och åka ner till San Francisco och the Bay area. Det ser ut som vi kan komma att få sommargäster också.

*****   Nyligen gick makens arbetsplats ut med att de ändrat sina sk benefits för de anställda och från att sedan länge ha erbjudit mammor 3 månaders betald ledighet så har den nu utökats till 5 månader. Med amerikanska mått är för det första en full betald 3 månaders ledighet otroligt generöst och med den nya regeln med 5 månader är det snudd på fantastiskt. Dessutom, och det här är nog ännu mer unikt, är att alla PAPPOR får rätt att ta ut en 8 veckors full betald ledighet i samband med att de får barn. Oavsett vad deras fruar/mammor jobbar eller gör. Ha i åtanke att i USA finns varken federala eller delstatliga lagar och regler på förlädraledighet, det är helt och hållet upp till arbetsgivaren att bestämma och därmed är det även arbetsgivaren själv som måste bekosta hela härligheten (mindre arbetsplatser har omöjligt råd att göra det, hur gärna de än i princip skulle vilja och tycker det vore rätt). Synd att inte den här regeln fanns då vi fick barn för några år sedan. Överlag är det många som tror att trenden och den riktning vi går i på den amerikanska arbetsmarknaden i stort är att arbetstagaren mer och mer kommer att skräddarsy sina egna förmåner, få en större a´la carte meny att välja mellan och beroende på var i livet man står, behov, livsfas osv kanske någon väljer att få gratis parkering, någon annan att utnyttja generös föräldraledighet medan den tredje inte har sådant behov alls utan väljer rena pengar i högre lön. Och så vidare.

.***** Alla dessa lättklädda barn som väntar på skolbussen. De morgnar jag kör Stella till förskolan åker vi genom områden med mycket skolbusstrafik och i vad som känns som varje gathörn står det en skock med ungar och väntar på bussen. Klädda i shorts och collegetröja eller huvjacka. Även de med byxor kan stå med bara t-shirt eller i bästa fall en långärmad tröja. Vad är det här??? Tidigt imorse hade vi 44F (6C) och det är definitivt inget shortsväder. Inte ens väder utan rejäl jacka. Jag begriper inte det här fenomenet och även då det är närmare nollan ser jag samma klädkod på skolbarnen. Obegripligt.

Torsdagspunkter

Milda vintrar

Som bekant har vi milda vintrar. Allt är så klart relativt, våra vintrar är ju betydligt kyligare än säg San Diego i Kalifornien, men de är ju betydligt varmare än säg New York City. Plusgrader och regn är normen för våra vintrar. Undantagsvis kan en arktisk kyla dra in och lämna snö även på “the valley floor” som man säger (Portland ligger i en dal, omgiven av två bergskedjor till väst och öst). Då blir det kaos, skolor stängs och ingenting fungerar. Det tål att upprepas, allting är ju relativt, även om våra vintrar alltså är rätt varma, gråa, molniga, mindre ljustimmar förstås (men så är det ju överallt) och med en hel del regn så upplever jag dem faktiskt som inte alls så farliga. Det ÄR många dagar med sol också. Jag föredrar de här mildare vintrarna, jag vet att min M hellre skulle ha svenska kalla vintrar. Visst, det är vinter och det är grått men det är mycket mera sol och ljus än vad vi har i Norden så jag upplever ju helt klart att jag vädermässigt bytt upp mig. Sedan har vi dessutom fantastiskt långa somrar av ständig sol som gör att man faktiskt hinner tanka på kontot och mer än välkomna hösten då den kommer rätt sent (september klassar jag som en sommarmånad).

Dimma är ett mycket bra tecken på att få en solig dag. Vi har haft mycket dimma den här vintern, tät dimma som legat tjock och förvisso gjort morgontrafiken jobbig men det kan det vara värt för sådana morgnar är inte bara fina och trolska i sig utan betyder oftast att inget regn är på gång utan solen som spricker upp senare på dagen. Så ser man dimma på morgonen brukar det vara ett säkert kort på att det senare blir en solig dag 🙂 Dimman kan ligga i rätt länge, släppa vid 11-12 först. Jag upplever inte dimma som deprimerande eller negativt grått, men jag vet många som tycker dimma är besvärligt och att dimma är grått och grått mår de inte bra av.

En stilla morgon i en lekpark.

Jag upplever inte dimman som fuktig här utan torr, det är så tyst och fint. I skräckfilmer är ju dimma lika med läskigt, då kan man ge sig sjutton på att nåt olycksbådande är på gång men i verkliga livet är dimma fint.

Tillbaka till det här med väder och vind och olika preferenser

Mycket beror väl på ens referensramar. Vad man är van vid, vad man jämför då man säger  det är kallt, det är varmt osv. USA är ju så stort med så olika klimat och väder att för en amerikan som flyttar inom sitt land kan man gå från vinterkyla i nordöst till öken i sydväst. Snacka om två drastiska skillnader.

Jag har hört det här förr, men det har återigen kommit upp. Jag har en bekant som kommer från Texas och mer eller mindre sitt vuxna liv tillbringat mest tid i den och närliggande delstater, där det är varmt och soligt året runt. Mer eller mindre. Hon har bott här flera år nu men har fortfarande väldigt svårt under vintermånaderna och de gråa dagarna. Jag känner henne inte så väl men jag tror att det här är en så stor grej att det skulle kunna vara en deal breaker och att de i nåt skede skulle kunna flytta.

Å andra sidan har jag en kompis som också kommer från Texas och älskar livet här, hon har även fått sina föräldrar att flytta hit för de har blivit lika förälskade. Halva släkten är nu här. För dem är det en större fördel att få all grönska, att få se allt lummigt och grönt och hur det överväger den året runt lysande Texassolen och shortsvädret. Hur de hellre har en “perfekt” lång sommar mellan mitten av juni-1 oktober av sommarväder då man kan vara ute (vilket man inte kan i Texas, för hett) och hellre tar en grå och regnig vinter.

Så det behöver ju inte alltid betyda att vi är det vi känner till och är uppvxäta, vana vid. Vi människor har nog olika behov, våra kroppar och sinnen mår bra av olika sorters klimat, natur och väder. Och det är definitivt inte alltid så att vi tycker om det vi kommer från utan kan känna oss mycket mer hemma i ett annat väder och klimat, känna oss mer hemma i ett annat väder och natur än det vi växt upp med. Personligen värdesätter jag årstider och tror jag skulle ha svårt för året runt sol och sommar.

Fenomenet “un-frienda” på Facebook, att dumpa en “vän” på FB. Är inte det lite intressant, är inte det lite av ett modernt sätt att “göra slut” med någon. Nu menar jag inte att man dumpar någon från sin lista som man aldrig känt, rensar bland kontakter man aldrig haft nåt att göra med men som man kanske bara blivit vän med pga nån gemensam bekant, pga nåt intresse man delat eller pga av någon anledning som man inte förstod i början av sin användning då man bara lade till folk hur som helst utan att tänka (men med mer erfarenhet kanske blivit mer restriktiv vilka man “godkänner”?).

Hur som helst, jag har ju nämnt en del av mina relationer i verkliga livet här runnit ut i sanden, hur kompisskap som byggts upp och varit en del av min vardag av olika anledningar tynat bort. Det har bara blivit så, av olika anledningar när man gått vidare med andra saker i livet och fått andra behov. Inget dramatiskt egentligen och jag har aldrig menat nåt illa heller. Hur som helst, en sk vän som var en stor del i min krets och som var en del av en gemensam, större grupp har nu “dumpat” mig på FB och officiellt gjort slut. Oh well…

En positiv överraskning vad gäller städningen i det nya huset är att trots att det är mycket större än vårt gamla boende så är det lättare att städa och tar inte såå mycket tid i anspråk. Jag tror det beror på den enkla anledningen att vi har mycket mindre grejer nu, det är förvisso större ytor men mindre möbler och grejer som radas upp på varann och gör det svårstädat. Det är enklare att bara dra fram med dammsugaren och även mindre dammtorkning.

Nästa år fyller jag jämnt.

Förutsatt att jag och de nära mår bra och alla är friska, så uppkommer frågan: göra något speciellt på den dagen? Fira och planera in något extra och särskilt eller inte uppmärksamma det alls.

Det finns tid att grunna på men jag ska erkänna att jag redan börjat tänka på det.

Fredagsmys & mat i allmänhet

Jag fortsätter brassa på med mycket ljus även om det inte är lika intensivt som i december men visst brinner det fortfarande mycket ljus här. Dock är juldofterna borta och doftljusen är för tillfället mer fräscha och lätta.

Alla hem och hus har ju sin egen doft, vårt nya hus hade sin lukt. Inte illa eller äckligt på nåt sätt men huset hade en tydlig lukt då vi kikade på det och senare flyttade in. Det tog ganska länge innan den lukten försvann men nu luktar huset annorlunda och jag antar att det är våra lukter som bott in sig 🙂 Jag vill att ett hem ska lukta fräscht utan att vara bedövande eller för konstgjort och kemiskt. Man ska ju inte få huvudvärk att komma hit. Det ska liksom lukta gott utan att man störs av det.

Jag fick de här så gulliga vaserna med ljus i av Amanda till julklapp. Det är så fint med handgjorda grejer som givaren pysslat ihop själv.

Fint med värmeljus i och jag tänker på henne då jag tänder dem.

Det är för övrigt kul med svenskt (utlandsbesök) för de reagerar ofta på utbudet i såväl mataffärer som ens eget kylskåpssortiment och ser sånt man blivit hemmablind för. Svägerskan som nyss var här dricker inte mjölk pga allergi och hon tyckte det fanns mycket mer sortiment här av alternativa mejeriprodukter än hemma som t.ex. yoghurtsortimentet gjort på mandelmjölk och kokos. Här är en liten burk kokos och mandelmjölksyoghurt (riktigt god!!!).

Jag beställer ibland kryddor över nätet, Penzeys är ett märke man ofta hör rekommenderas och jag kan bara instämma i att de är bra.

Vi äter en hel del nötsmör, jordnötssmör är ju en amerikansk klassiker men vi äter även mycket mandelsmör och cashewsmör. Stella äter alltid någon form av nötsmör på sitt bröd, jordnötssmör är hennes favorit just nu och det är ju typiskt amerikanskt och kommer nästan med modersmjölken här. Men nötsmör överlag är ju väldigt bra alternativ och inte alls onyttiga val som smörgåspålägg.

Sriracha är en asiatisk stark chilisås som säljs precis överallt. Den har exploderat de senaste åren och man ser den ofta i korgen över såser på restauranger (korgen där det finns såser som senap och ketchup). Finns den hemma och är den poppis? En asiatisk variant av ketchup vill jag nästan kalla den, en stark chilisås som man kan spruta på lite vad som helst om man gillar mat med hetta. Inte alls som tabasco eller någon annan hot sauce, Sriarcha är speciell.

Jag försöker göra en veckoplan och meny, den följs inte slaviskt och dagar kan bytas ut men ja, jag gör en plan och handlar utgående från det. Så här kan en veckomeny se ut.

Vår matuveckling har nog ändrat en del sedan vi flyttade för 8 år sedan, å andra sedan så hade den nog gjort det om vi bott kvar också för nya matinfluenser introduceras ju ständigt i alla länder. T.ex. när jag växte upp åt vi potatis hela tiden, i vårt hushåll är potatis en främmande gäst som bara sällan kommer på besök.

Vad Sverigebesöket också noterade var hur det fanns så mycket olika chilisorter att välja på i grönsaksdisken, inte bara en  röd eller grön sk pepparfrukt som hemma utan massor av sorter och namn (chipotle, ancho, jalapeno osv). Så är det nog men inget jag tänkt på för jag ser det ju jämt.

Själva äter vi numera rätt mycket southwestinspirerad kryddad mat, som väl i sin tur är amerikaniserade versioner av mycket mexikansk mat (south of the border food som man brukar säga). Jag brukade inte tycka om färsk koriander men numera gillar jag det mycket och har nästan alltid en bunt hemma. Populära stapelvaror är lime, olika sorters chili, svarta bönor, färsk koriander, spiskummin, avokado, tomater. Finns det hemma kan man alltid svänga ihop nåt.

Tonfiskbiffar (ibland gör jag dem på lax) är populärt för Stella och ett bra sätt att få in fisk i vardagen.

Asian Stir fry är alltså detsamma som wok, här säger man mer stir fry om wokade rätter. Jag gillar asiatisk mat men är inte bra på att laga det men har några varianter som funkar. Jag gillar inte för stark mat, mycket smak men inte för hett. Spicy but not too hot 🙂

BBQ mac and cheese är en mac and cheese med klassiska amerikanska bbq smaker tillsammans med pulled pork som går bra hem hos barn och vuxna.

Sen gillar jag också mycket Medelhavsmat och den sortens kryddor och ingredienser. Fetaost och parmesan finns alltid i min kyl.

Jag använder nog mest amerikanska recept jag hittar via nätet, mattidningar eller kokböcker.

Men visst blir det svenska recept också, jag är ju barnslig förtjust i svenska mattidningar och älskar bläddra i sådana, kollar mycket på svenska på nätet också. Fördelningen är kanske 70% amerikanska recept och 30% svenska.

Våra fredagar ser väldigt lika ut, enkla och högst anspråkslösa men ändå så efterlängtade och med ett format och mall jag aldrig tröttnar på. Normalt äter jag en lätt lunch och en rejäl middag men på fredagar blir det tvärtom för istället för middag kör vi plockmat då Stella lagt sig och lugnet hägrat sig. Vi brukar duka upp på soffbordet, tända massor med ljus, ladda i en film och sen mumsa framför skärmen. Plockmaten kan bestå av t.ex. tortillachips med olika salsor (de här från Trader Joe är mina favoriter), ostbricka med goda marmelader samt söta saker förstås. Fredagskvällar är all in, fira helgen är här.

Denna fredag blir det ostbricka, har handlat och kylen är full.

Mögelosten Saint Agur från Frankrike är min absoluta favorit vad gäller mögelostar. Smakrik, krämig men ändä väldigt mild och folk som inte gillar mögelostar alls brukar tycka om denna.

Det här är två andra favoriter till ostbrickan, en rostad vitlök och lök marmelad samt en chili gelé/marmelad.

   

Vad gäller sött är jag just nu väldigt förtjust i de här farligt goda godbitarna från Costco.

Jag är också väldigt svag för chokladöverdragna chips (kombon choklad och salt är god) så även det här brukar kunna hittas på fredagsbordet (M tycker det är äckligt och vägrar befatta sig med det, desto bättre för mig då…)

En typisk fredag hemma hos oss, godsaker och film hemmavid. Det perfekta sättet att starta helgen på. Fredagens film blir den efterlängtade Gone Girl. Mycket höga förväntningar. Det beror på lite och går i perioder men relativt ofta äter vi ute på lördagar och har det som tradition då.

Trevlig helg!

Januari är här

Granen avkläddes fredagen den 2 januari och drogs ut på uppfarten, för tidigt på lördagmorgon den 3 januari kom nämligen ett gäng scouter och hämtade upp granarna för en liten summa pengar donerade till deras förening. Lyx och bra service inte behöva bekymra sig om hur bli av med granen. Och skönt inleda nya året med allt julpynt puts väck.

Det nya året känns verkligen som ett helt tomt papper, extra mycket så just i år för vi inleder det med rätt stora förändringar och måste klura ut en ny färdriktning.

Januarivemodet är definitivt närvarande och så här kan vi inte ha det utan måste gaska upp oss.

2014 var ett av de allra bästa åren någonsin. Ett av de allra bästa. Från början till slut, alla 12 månader var fantastiska och innehöll så mycket på alla plan.

En ny stor förändring vi går in i nu är att vår nanny Amanda inte längre jobbar för oss. Det är jättetomt och konstigt, även om jag vetat om att den dagen skulle komma är jag ledsen och känner mig rätt låg. Vi hade ett fint avsked dagarna innan nyår, jag tog ut henne på restaurang, vi pratade om åren som varit och hon vet hur värdefull och uppskattad hon varit. Hon har upprepade gånger sagt att vi är den bästa famljen hon någonsin jobbat för och jag tror henne och vet det inte är ytligt prat utan äkta menat. Jag är glad och stolt hon känner så, att vi varit en bra familj jobba för.

Hon har blivit en familjemedlem, för Stella är hon en självklar del av livet och det där upphör ju nu och Stella är ledsen för hon förstår inte riktigt varför Amanda inte kan vara här längre. Visst, vi kan hålla kontakten men det blir inte på samma sätt och vår vardag är förändrad eftersom hon inte längre jobbar för oss och tydligt finns i vardagen. Sedan sommaren 2012 har Amanda varit en del av vår vardag, så det är en lång tid. Det är en omställning helt enkelt och framför allt det senaste året har jag varit van att jobba med mina projekt på vad som väl kan kallas deltid, för mellan 15-20 timmer i veckan har jag varit hemifrån och nu är omställningen stor att vara heltidsmamma igen.

Nu är frågan: hur går vi vidare och vad kan vara en bra lösning för fortsättningen? Stella är i förskola knappa 3 timmar två dagar i veckan, det är också en förändring som vi startade för en månad sedan och nu blivit rätt bekväma med. Vet inte om nannygrejen längre är aktuell eller om vi ska försöka hitta förskola med fler dagar och timmar. Just den här förskolan Stella trivs så bra med och nyss börjat i erbjuder bara två dagar för hennes ålderskategori. Vill ju inte slita upp henne därifrån då vi är så nöjda. Vi får se vad som händer.

Vårt sociala liv och vänskap. Det började hända redan förra året men året var så intensivt, jag hade hela tiden fullt upp med alla andra projekt som pågick att det inte gjorde något, hade inte tid med vänner och allt socialt fick hamna i skymundan. Det är inte bara jag dock, de klickar och sociala kretsar vi tillhört har fallit samman rätt mycket och splittrats upp. Inga särskilda anledningar alls, folk har flyttat, en del har börjat jobba, andra har fått en annan livsstil med fler barn eller andra tider, vissa har det inte fungerat så bra med. Olika anledningar men jag känner vi gått till att vara rätt ensamma igen och nu när jag är hemma på heltid igen är behovet ett annat igen, vi står på ruta ett igen och behöver förändring även där. Visst, det finns några få vänner kvar jag vill återkoppla med men överlag är vi i behov av nytt även här och det är nåt jag måste anstränga mig med och jobba för om det ska hända.

Så mycket hände under 2014, som gjorde jag omvärderade vårt liv rätt mycket och det kanske låter krasst, inget jag vill skriva om för mycket här, men en del relationer klippte jag banden med och vissa rann bara ut i sanden.

Vi har ju flyttat till hus och nytt område, vilket automatiskt leder till andra möjligheter lära känna nytt folk också. Det verkar finnas goda förutsättningar till att göra just det och jag har flera grejer på gång som kan leda till något nu. Så det, att bygga vidare eller upp nya vänskapsband blir en av det här årets mål.

Sammanfattningsvis, det känns rätt tomt, energilöst och vilset så här i början av året. Förra året var så fullt av energi, vilja, ork och beslutsamhet för allt möjligt. Jag vill spinna vidare på det, samtidigt inser jag att det inte går att ha det så intensivt hela tiden. Men som jag sa igår till M, det känns som jag tappat min “mojo” lite och måste hitta tillbaka till den. Januari är ingen favoritmånad heller men vi går ju mot ljusare tider nu.

Hur som helst, välkommen 2015. Det blir så bra man gör det till!

Vårt nyår blev överraskande bra. Det var näst sista kvällen med vår svenska gäst så det kändes lite som en avskedsmiddag samtidigt. Vi dukade lite festligt och alla var på tipp topp gott humör.

Till fördrink hade vi några grymt goda drinkar, de här ska göras igen. En fräsch och sötsyrlig drink jag hittade på en svensk matblogg. Apple Pie Martini, i korthet en blandning av pressad lime eller citron, 100% äppeljuice, vaniljsockerlag (vanilla syrup), vodka och sen sockrad kanelkant på glaset. Grymt god drink!

Jag tycker det är trevligt när alla klär upp sig och anstränger sig, även om man “bara” firar hemma och bara är ett litet sällskap på en gäst som i vårt fall. Så både stora och små var alla uppklädda och till drinken hade vi gott tilltug i form av bland annat tortilla chips med olika salsor (en ananas-salsa var bara så god).

Till förrätt serverades varmt vitköksbröd med en avokadotoast ovanpå. Den krämiga avokadoröran var mycket god på det ljumma vitlöksbrödet.

Till varmrätt kom det ut en tallrik oxfilé med ugnsrostade rosmarinkryddade grönsaker och potatis samt en magiskt god gräddsås med whiskey (och en massa annat gott) i.

Sedan var det rätt mätt i magen så desserten intog vi faktiskt först sent på kvällen, tillsammans med öppnad champagne (passade riktgt bra till chokladen). En lava molten cake eller som det väl heter på svenska chokladfondant. Serverad med en citrussallad med riven lime, filéade blodapelsin och apelsinklyftor samt lite hackade nötter på toppen.

Matlagningskurs

Sur la table är en fin och trevlig amerikansk köksbutik (kedja, finns i många delstater), i stil med Williams Sonoma som är en annan liknande kedja och välbekant för de amerikanska läsarna. Helt kort är de affärer som säljer alla sorters kökstillbehör. För kök-och matintresserade är det lite av himmelriket gå runt och titta här, ofta dyrt och mest fönstershopping det blir för mig. Men de har även provkök i anslutning till sina butikslokaler och ordnar matlagningsklasser, som är en gångsklasser där man lagar mat en kväll och sedan äter den. Jag och nanny Amanda (som är väldigt matintresserad och är duktigare kock än mig fastän hon är årtionden yngre) hade skrivit upp oss på en kvällskurs som hette Winter Favorites with Le Creuset.

 

Totalt fick 16 deltagare plats på kursen och kocken/läraren delade in oss i 4 team. Alla team fick sedan en station där det skulle hackas, skäras och lagas mat. Min följeslagare, fina Amanda, står här längst till höger.

 

 

 

 

 

Just den här kursen var lite speciell för alla deltagare fick en Le Creuset gryta som ingick i kurspriset. Kursen höll på i 3 timmar. Vi lagade en tre rätters middag, medan delar av den gick klart i ugnen tog vi en paus och kunde strosa runt i affären (förstås något de vill och hoppas att kursdeltagarna ska bli inspirerade och shoppa loss lite). Avslutningsvis åt vi sedan maten vid det här bordet. Disk och undanplockning var inget vi deltagare behövde göra. Det var verkligen lyx på det sättet, att bara få göra det roliga som laga maten, lära sig nya knep och sedan äta den.

 

 

 

 

Innan hade jag funderat på nivån, om jag skulle känna att jag inte räckte till och hade tillräckligt med förkunskaper men kursen var verkligen en kurs och varje steg förklarades noga och det fanns alla nivåer på deltagarna. Läraren (i rött) började med att hålla lite knivskola och visa rätt teknik för at hålla i kniv osv. Redskapen vi jobbade med i kursen var fantastiska, jag har aldrig tidigare jobbat med SÅÅ bra och LÄTT kniv, även skärbrädet var fantastiskt och något helt annat än de vita plastbrädena från Ikea som jag vanligtvis har hemma. Hon menade att vill du satsa på en bra kniv, så gå på en sk chef knife. Den kan du ha till allting i princip. På min önskelista har nu en riktigt bra chef knife seglat upp.

 

 

 

 

 

Som förrätt gjorde vi en morotssoppa med tydlig smak av ingefära. Jag tyckte den var jättegod, så krämig (trots ingen grädde) och len. Några av damerna tyckte den var för stark, för mycket ingefära som dominerade men personligen tyckte jag det var precis lagom.

 

 

 

Huvudrätten bestod av en ciderbräserad kyckling med bacon och äppel. Även det här blev en rätt både jag och Amanda gillade och jag kommer att göra själv. Vad jag tyckte om under kursen var att läraren hela tiden höll låda och kom med små allmänna tips på hur man kan krydda för att kryddorna mest ska komma till sin rätt, vilka kombinationer som passar bra ihop, hur man kan rädda en vaniljkräm som skär sig osv.

Gratängen med potatis, rotfrukter, kryddor, ost och grädde var mmmmm så god. Vi gjorde gratängen på ett annorlunda sätt än jag brukar göra gratäng. Kombon palsternacka, sötpotatis och vanlig potatis har jag heller aldrig gjort men det var mycket lyckat. Sen använde vi också mandolin för att skära, vilket gav lövtunna skivor. Inget jag använder då jag gör gratäng utan då brukar jag ha skärbladet till matberedaren och det blir ju helt klart tjockare skivor än med en mandolin.

Jag glömde tyvärr att ta bild på efterrätten, en chokladbrödpudding med vaniljkräm och tranbär. Just sk bread pudding är inget jag åtminstone direkt är bekant med via svenska recept eller något jag lagat. I USA är breadpudding en rätt vanlig dessert. Det är inget som tillhört mina favoriter tidigare, ofta rätt mastigt och mäktigt. Men efter det vi gjorde på kursen är jag omvänd, för den här brödpuddingen  var helt gudomlig. Vi gjorde en vaniljkräm som brödkrutongerna fick gotta sig i, sen var det massor med choklad som smälte i ugnen och lite tranbär som gav lite tuggmotstånd och syrlighet till härligheten. Vi serverade dem i precis lagom stora individuella, gulliga portionsformar och då var det helt rätt och definitivt något jag kommer att göra igen.

 

 

 

 

Här är den fina blåa grytan vi fick med oss hem. Just den här grytan går ej använda på spisen utan ska vara för ugnssaker.

Summa summarum, en jätterolig upplevelse och definitivt något jag kan tänka mig att göra igen. Vi kikade igenom deras kursutbud och det fanns många intressanta teman. Jag tilltalades av att det var en engångsgrej, inget man behöver binda upp sig för utan det är en kväll och sen är man klar. Gott var det också. Många bra tips och jag köpte även med hem med samma skärbräde som vi använde. En riktigt bra chef kniv är som sagt på önskelistan nu också, för nu har jag för första gången insett och fått prova på vilken enorm skillnad en bra kniv kan göra.

En annan ny sak jag introducerades för var vaniljapasta (vanilla paste – inte den vanliga flytande utan det här är en paste), det här är grejer. Sååå gott och aldrig mer kommer jag använda vanlig flytande vanilj.

 

Den amerikanska modellen – donationer

Volontärarbete och donationer i olika former är som pratats om tidigare en stor och viktig del av den amerikanska kulturen och genomsyrar mycket av den amerikanska andan och är helt enkelt en fullkomligt självklar och naturlig del av en amerikans liv, sitter som en reflex i ryggraden. Jag menar inte att amerikaner är generösare än europeer, man gör väl saker på olika sätt, man är produkter av olika system och kulturer. Man är generösa på olika sätt helt enkelt. En person kan invända att amerikaner är generösare då de osjälviskt donerar tid och pengar till såväl individer som till “the community” (kan vara lite allt möljligt, från litet till stort, från ens lilla kvarter till hela ens stad) medan europeer är snåla och egoistiska. Å andra sidan kan man vända på det och säga att europeer är generösare, osjälviska och givmildare för de har tillsammans och solidartiskt bestämt att leva i ett samhälle där de alla får mindre men istället via hur samhället och systemet är utbyggt osjälviskt tycker det är självklart att “alla” ska ha det bra och ha de trygghets-och sociala system man har (“gratis” vård, skola osv). Kort sagt, jag tror inte det är någon idé att gå in i en barnslig diskussion om vem som är mest generös, amerikaner eller skandinaver.

Just det här med att du som enskild individ donerar tid, pengar, saker ÄR mycket viktigare och större här och som icke uppväxt med det här kan jag ibland ha svårt att förstå koderna eller hur man bör förhålla sig till det. Det är lätt att känna sig snål eller gniden, men det är jag ju inte, det handlar nog mest om att man inte är uppvuxen i den här kulturen. Samtidigt, så ser och märker jag ju hur jag mer och mer anpassat mig, tar till mig den här andan också och även om jag inte alltid förstår den så är det en anda jag uppskattar, värdesätter och tycker är något för amerikanerna att vara stolta över. Jag inser och ser ju också hur viktigt det är, hur nödvändig den här donationsandan är med tanke på hur samhället är uppbyggt och hur den behövs och gör skillnad.

I och med att vi äntrar en ny värld och stigit innanför trösklarna till förskolan har de här sakerna blivit än mer påtagliga och verkliga. Det är bara förskola men likväl känns det som vi klivit in i en ny värld och lite lite fått ett smakprov på hur skolvärlden oftast ser ut här. Vad gäller en massa. Flera av de elementen vi stött på är saker som kommer att återkomma i “riktiga” skolan.

Förra veckan var det write a check week, vilket innebar att förskolan bad föräldrar att donera rena pengar till ett konkret ändamål som den här gången rörde skolans lekplats och önskan att insamlingskampanjens pengar skulle inbringa pengar till “a new play structure” för lekplatsen (oklart exakt vad för lekställning). Att en förskola (eller skola eller klass) har insamlingar nu och då är vardagsmat, men det som tidigare varit teori för mig är nu praktik.  De enda insamlingarna jag minns från min egen skoltid var insamlingar till klassresor men här är insamlingar inte bara till “lyxsaker” utan handlar om stort eller smått som är viktigt i det dagliga skolarbetet och går direkt in i den dagliga verksamheten.

Viljan för att donera nåt till just ens barns skola är nog väldigt stark hos många, det är något som ger tydliga och konkreta resultat. Man kan direkt se och känna att mitt bidrag kommer till godo och gynnar mitt barn (vilket ju alla föräldrar vill). Om det så må vara att ens bidrag hjälper klassen få nya datorer, att en musiklärare kan anställas för ytterligare ett år eller som den här gången att lekplatsen skulle kunna få nya leksaker. Så långt är jag med på noterna, man skapar en känsla av att  sammanhållning, man bryr sig om sin community, man bidrar och hjälper att göra verksameheten bättre både för barn och vuxna. Samtidigt kan jag känna att någonstans finns det en gräns, hur mycket är för mycket, hur ofta är för ofta? Hur många insamlingar per år kommer det att röra sig om? Det varierar förstås från skola till skola och jag antar att för vissa skolor är insamlingar rent nödvändiga, de handlar om att ha basicbehoven tillfredsställda som att kanske faktiskt rädda en lärartjänst, men sedan i vissa andra skolor kanske en insamling “bara” handlar om att uppgradera sig från 2012 års datorer i klassrummet till 2014, mer en lyxgrej som man kan undra om det är ett “måste”. Sedan finns det en annan kultur, den här med att vara generös med gåvor till lärarna (redan på förskola) – mer om det senare i inlägget.

Naturligtvis finns det ingen mall, det finns inget tvång på hur mycket att ge (om ens något – men även om det är frivilligt så tycker jag nog det tydligt känns i luften att man BÖR och faktiskt räkna med att bidra på något sätt) och självklart varierar det från familj till familj vad som är ekonomiskt möjligt och vad man tycker känns rimligt eller bekvämt att ge helt enkelt. Har du flera barn och flera skolor läggs det lätt på också och begränsar vad du kan göra per barn. Samtidigt kan jag tycka att det känns klurigt inte riktigt ha riktlinjer, fenomenet är ju nytt. Jag menar, ska man donera 10, 25, 50 eller 100 eller ännu mer. Vad är rimligt. Igen, självklart bero det ju på vad man kan och vad man tycker själv känns rimligt. Vad som funkar för ens unika personliga situation. Jag tror att sådana här saker är något man växer in i, ju mer man är i den här världen så lär man sig vad man själv tycker är rimligt att donera, såväl vad gäller rena pengar, som av sin tid och sitt engagemang. Jag skriver inget om det i det här inlägget, men viljan att donera handlar definitivt inte om rena pengar utan den andra stora grejen: volontärarbetet.

Men doneringsgrejen är stor och så självklar, det är den. På makens jobb har de varje år kampanjer också, där företaget säger att vi kommer att matcha si och så mycket med de pengar som ni anställda kommer att donera. M brukar varje år skänka en liten summa pengar som dras automatiskt från kontot. Inga stora summor, tvärtom (en amerikan skulle kanske t.om. tycka han är snål) , men likväl en liten slant. Och sedan skänks alla donerade pengar till olika välgörande ändamål som skänks till närområdet. Visst kan pengarna doneras till globala kriser och andra hörn av världen. Men till skillnad från Norden, där jag TROR att när de flesta tänker på donationer så tänker de på röda kors skramlande bössor eller stora tv-galor med insamlingar till katastrofer runt om i världen, donera klädlass till barn i forna östeuropeiska länder. Här är det allra oftast inom närområdet eller inom landet. Visst, det doneras nog globalt också men det är inte det jag tänker på då jag tänker på amerikaners självklara hållning att ge “tillbaka”. Det här är ju ett annat samhälle, det är dessutom en kontinent och enormt land så här sker majoriteten av alla donationer till antingen närliggande ändamål som mer personliga och direkta saker som ens barns skola, judoklubb eller rent allmänt  till organisationer som hjälper tonårsmammor, food bank (organisation som delar ut mat gratis till fattiga i USA – det är miljoner som behövde den hjälpen i det här landet!), krigsveteraner, tusen och en organisationer som hjälper diverese olika sorters människor i nöd – på hemmaplan.

Det finns ju inget välfärdssystem a´la den nordiska modellen så hjälp behövs inom landet av individer direkt.

Vad gäller utbildningsväsendet på uni-nivå, är det ju inte heller gratis. Dyra terminsavgifter stänger ute många. Jag vet att det är rätt vanligt att folk, tidigare studenter sk alumnis, därför donerar och försöker ge tillbaka till sin gamla skola genom att t.ex. med ett litet bidrag (många bäckar små) hjälpa en student från låginkomstagarfamiljer att kunna gå på college. En kompis som inte på något sätt är en höginkomsttagare men likväl betalar hon varje år en summa pengar till sin gamla skola för att sponsra en elev. De pengarna går direkt till en fond som andra anonyma gamla studenter också bidrar till och tillsammans kan deras bidrag hjälpa en student som annars inte hade kunnat gå på skolan. Min kompis och de andra som donerar pengarna har själva fått välja ur en pool som uni tillhandahållit, vilken student de vill sponsra så att säga. Det här är ju ett väldigt konkret sätt att SE att ja, mina donerade pengar gör skillnad, hjälper en person konkret och direkt känna att man gör skillnad.

Elaka tungor säger ibland att jaja, det må låta ädelt, generöst och så fint men sanningen är ju den att man är tvungen, det ideella arbetet (både i form av pengar och på andra sätt) är nödvändigt för det amerikanska samhället bygger på det, utan det skulle ingenting fungera och de fattiga ha det än sämre, skolorna ännu mer illa rustade och ja det skulle bara vara ännu sämre för mångt och mycket. Det kanske är sant men samtidigt vägrar jag sälla mig till den kören för jag tycker om och tilltalas faktiskt av tanken på att hjälpa varann på ett mer gripbart och konkret sätt som sker här, att man som individ ställer upp och inte bara förväntar sig eller räknar med att en statsapparat ska ta ansvar utan att man själv måste göra det. Visst kan jag tycka skyddsnätet är får dåligt här, för utelämnande åt individen och kraschar man så kraschar man och det är inte lätt överleva. Men känslan av att behöva ta ANSVAR för sin EGEN situation och liv, det är en inställning och anda som tydligt finns här och som jag tycker om och som jag tror är produktiv också.

Inte direkt fråga om donationer, men en kusin till fenomennet, i alla fall så passar det att ta upp i det här inlägget.

Att även ge presenter till lärare (förskola såväl som riktig skola) vid jul och våravslutningar är kutym. Så är det ju hemma också, men åtminstone på min tid handlade det mer om symboliska saker. Man kanske plockade en bukett blommor eller hade något enkelt liknande med sig till fröken sista dagen i skolan (aldrig någonsin på dagis, men i skolan förekom det ju). Men här förväntas det nog vara rena gåvor som har ett rätt tydligt penningvärde. Visst, du “måste” inte, du “straffas” inte med att ditt barn får sämre tillsyn (hoppas jag…) om du inte har med något i presentväg men de inofficiella koderna, de självklara men inte skrivna reglerna är att ja, du ger present till jul och inför sommarlovet. Ibland går föräldrarna samman och ger ett belopp som går till ett presentkort eller så ger var och en familj sin egen present/summa. Men en rätt gedigen skörd av presenter får nog läraren två gånger om år. Man bör ha i minnet att det varierar nog väldeliga hur mycket gåvor (i pengar mätt) som olika förskolor och skolors lärare får. Det är nog STOR skillnad. Antagligen varierar det t.om. inom samma skola, olika grupper och år beroende på vilka föräldrarna är just då. Som sagt, ingen regel på det sättet men ATT du ger något som är MER än en handplockad fin bukett och handskrivet kort – det är min erfarenhet att man gör som något självklart. Dels för att man vill visa uppskattning åt någon som gjort något så viktigt som bidragit till ens barns utveckling och välmående, dels för att det förstås är vida känt att förskollärare (och lärare) här inte har bra lön och det nästan blir lite som med dricksandet, att de två gånger per år givna presenterna faktiskt nog gör liiiiiten skillnad i alla fall.

Men som ny i leken är det här lite klurigt, hur mycket och vad ge? Och till vem? Jag tycker det är självklart att om man ske ge överhuvudtaget, ge till alla fröknarna i gruppen (2 i Stellas fall) men jag såg senast att mamman till en pojke som skulle gå på jullov redan nu bara gav till “huvudläraren”. Officiellt gör lärarna samma sak och kallas co-teachers men den ena läraren har mer ansvar och har nog en högre utbildning också, jag har inte riktigt klart för mig fördelningen och hur de jobbar, men det jag vet är att båda är där med mitt barn lika många timmar och ser mitt barn lika mycket så det känns självklart att ger man så ger man till båda, så tror jag nog de flesta resonerar också och mamman jag såg som bara gav till huvudläraren är sannolikt undantag som bara gav till ena. Förresten så tilltalas förskolepersonalen alltid av såväl barn som föräldrarna med teacher och namn. Teacher Jennifer och teacher Landa är de som jobbar i vår grupp.